Olika fin- och fulkulturer

Fulkultur med själ och hjärta

Begreppet fulkultur är lite kontroversiellt. I alla tider har det varit vanligt att dela upp olika typer av konst, kultur och litteratur i ful- och finkultur, där den tidigare sägs sakna en slags objektiv kvalitet. Fulkulturen kan mer konkret definieras som något folkligt och enkelt – ett kulturellt uttryck skapat utan konstnärliga pretentioner. Idag kallar vi detta för popkultur. Gråzonen mellan vad som är fult och fint är dock stor. Mycket av popkulturen idag är skapad av extremt skickliga artister och skribenter med stor ekonomisk uppbackning. Fulkultur kan alltså vara av lika hög kvalitet som den så kallade finkulturen.

Fulkultur och finkultur – några exempel

Utan att lägga någon värdering i begreppen kan man ge exempel på uttrycksformer som klassas som det ena eller det andra. Buskis i stil med Stefan & Krister samt dansbandsmusik kan sägas tillhöra fulkultur. Det är uttryck som befinner sig långt från kultureliten och som sällan syns på kultursidorna, trots att det handlar om fenomen som älskas av många. Dessa är också uttrycksformer som är enklare att ta in och mer demokratiska än finkultur. Finkulturen förknippas ofta med modern konstmusik och böcker med komplicerade och poetiska anspråk. Inom litteratur kan man exemplifiera detta med berömda författare i stil med Fjodor Dostojevskij.

Vad gäller litteratur är snabbt skriven spänningslitteratur, så som typiska kioskdeckare, exempel på ett fulkulturellt fenomen. Texter vi smäller i oss för att koppla av och som vi inte nödvändigtvis minns så mycket av efteråt räknas ofta hit. Böcker som ges ut i serier och som är snabbt skrivna i syfte av att tjäna pengar på dem är typiskt för fulkultur. Margit Sandemos serie om isfolket brukar tas ofta upp som exempel. Finlitteratur definieras däremot ofta som allmängiltig litteratur vars syfte är att berika läsaren på kunskap. Ofta anses denna litteratur vara svårare att läsa, och dessutom svårare att förstå.

Ful- och finkultur i olika tider

Vad som är fint och fult varierar genom historien. Verk som ansågs vara fula under en epok kan betraktas annorlunda i eftervärldens ögon. Ett exempel på detta är nationalskalden Bellman. Han gjorde visor att skråla med i på fyllan, men hör idag till vårt höga kulturarv. Opera framförs av skolade artister i våra finaste kulturbyggnader, men är ofta ganska simpla vad gäller handling och budskap. Vad som är fulkultur och finkultur är alltså svårt att bedöma, och skiljer sig mellan olika tider. Är Stephen King en skicklig persontecknare och samtidsskildrare eller en ekonomiskt driven producent av popkultur? Kanske båda delarna?

Man kan hävda att ”the test of time” är ett användbart mått på om kultur är fin eller ful. Något som fortfarande anses ha kvalitet flera decennier efter att det har producerats är i så fall finkultur. Huruvida detta stämmer eller inte är dock upp till var och en att avgöra. Hur lång tid måste det ta innan ett verk har klarat detta ”test”? Faktum är att många äldre verk än idag antas tillhöra fulkultur, trots att de har stått sig under en lång tid.

Gränsen mellan fin- och fulkultur – en obesvarad fråga

Fulkultur kan sägas vara det som älskas av folket, medan finkultur är något som främst över- och medelklassen uppskattar. Man skulle kunna definiera det enkla och kommersiella som fult och det som skapats med ansträngning för en begåvad mottagare som fint. Finkultur har dock ofta en lika negativ klang som den fula kulturen – den bedöms som patetisk när den inte lever upp till sina pretentioner. Vad som egentligen räknas som fint och fult, och var gränsen mellan dessa egentligen går, är förmodligen något vi aldrig kommer att komma överens om.