Kända haiku-dikter

Haiku är starkt förknippat med japansk kultur

Haiku är en japansk diktform som bygger på en ganska enkel princip. Varje dikt består av tre rader, där den första och tredje raden har fem stavelser och den andra raden har sju. Även om haiku från början såklart är menat för det japanska språket, med japanska ord och skrivtecken, så har diktformen blivit populär världen över i olika språk. Så länge dessa regler följs kan dikten klassas på detta sätt. Oavsett vad dikten handlar om så kan den kondenseras till endast 17 stavelser, vilket är en utmaning och ger dessa dikter sin speciella, abstrakta känsla.

Haiku – en gammal tradition

Denna diktform har observerats redan på 1600-talet under den tidiga Edo-perioden i Japan, men på den tiden kallades den hokku och utgjorde den första delen av mer konventionella dikter. Dessa kallades renga, och senare renku. Det var först i slutet på 1800-talet som den korta diktformen fick namnet haiku, tack vare poeten Masaoka Shiki. Sedan dess har den ökat i popularitet och används nu även utanför Japan inom flera olika språk och ämnen, då den enkla strukturen är rolig och lätt att leka med.

Den första kända västerlänningen som skrev haiku var holländaren Hendrik Doeff, i början på 1800-talet. Han arbetade med handel i Nagasaki och en av hans mer kända dikter går såhär: inazuma no (稲妻の), kaina wo karan (腕を借らん), kusamakura (草枕). På japanska följer dikten reglerna för de 17 stavelserna, och översatt låter den ungefär såhär: ge mig din famn, snabb som blixtar, som en kudde på min resa. Tidiga västerländska akademiker ansåg inte att denna diktform hade något poetiskt värde, medan andra inte höll med och försökte sig på det själva.

Välkända och älskade haiku

Det finns några välkända haiku, som på japanska följer stavelse-reglerna. Exempelvis: en gammal tyst damm, en groda hoppar i dammen, plask! tystnad igen (Basho Matsuo, 1644-1694). En annan är: över den vintriga skogen, blåser vinden i vrede, med inga löv att blåsa (Natsume Soseki, 1867-1916). Basho anses ofta vara den första haiku-poeten (även om det på den tiden fortfarande kallades hokku) och Soseki kallas ofta för Japans Charles Dickens. Andra kända poeter var Yone Noguchi, som förespråkade diktformen på engelska, och Sadakichi Hartmann, en japansk-tysk poet.

Det fanns en hel del västerländska poeter, och även japanska poeter, som uppmuntrade att skriva haiku på andra språk förutom japanska. I Frankrike introducerades diktformen av Paul-Louis Couchoud omkring år 1906. Ezra Pound gjorde diktformen stor i England, och Amy Lowell besökte honom för att sedan föra med sig denna nya dikt till USA. Där uppmuntrades andra att prova på den. R.H. Blyth var en engelsman som bodde i Japan och som skrev flera haiku-dikter. Kenneth Yasuda var japansk-amerikan och gjorde detsamma.

En varierad diktform

Haiku kan kännas utmanande att prova på, främst på grund av de svårigheter som finns i att skriva en vacker dikt med så få ord. Som om inte det vore nog så får man endast använda ett visst antal stavelser i en specifik ordningsföljd. Detta är sannerligen en utmaning! Diktformens slutresultatet har en förmåga att bli vacker, varierad och flexibel. Tack vare sin bestämda struktur blir denna dikt ofta abstrakt och drömsk i sin känsla, vilket är något värt att sträva efter.