Vad är nanoismer?

Nanoismer är ett begrepp som kommer från nanoism, vilket är en hemsida som samlar så kallad nanofiction, dvs berättelser på endast 55 ord. Detta är i sin tur en typ av flash fiction, vars hela princip bygger på att skriva oerhört korta berättelser, som är både snabba att skriva och snabba att läsa. Detta berättelseformat kallas ibland också för twitterature, eftersom begränsningen i längd gör att dessa berättelser får plats i ett enda Twitter-inlägg. På senare år, i ett samhälle som begär snabbare resultat och bättre kvalitet på allt kortare tid, har nanoismer blivit oerhört populärt, såpass att det finns flera siter tillägnade detta fenomen. Det anses av många vara nästa steg i den litterära utvecklingen.

Nanoismer – nanofiction och flash fiction

Till att börja med, så används nanoismer oftast som synonym för nanofiction, trots att nanoism är en hemsida snarare än en litteraturtyp. Nanoismer och nanofiction är också en typ av flash fiction, som bygger på dagens behov av snabb och god tillfredsställelse. Även när du är på språng kan du läsa en eller flera korta berättelser, lika enkelt som du värmer mat i mikron på jobbet eller vinner pengar på siter som Casinoonline247 till exempel. Flash fiction, till skillnad från underkategorin nanofiction, har inget bestämt antal ord. Vissa anser att flash fiction bör begränsas till 53 ord, medan andra anser att det kan vara även upp till 1000 ord. Andra ord som beskriver flash fiction är microfiction, postcard fiction, micro story, short short, sudden fiction och short short story.
Flash fiction har som berättarstil funnits sedan förhistorisk tid, även om det såklart inte kallades det då. Fabler och historier som Aesops fabler, och Panchatantra i Indien, använde sig av denna berättarstil. Nanoismer är med andra ord inget nytt – japanska zuihitsu har funnits länge, och i Japan blev dessa korta berättelser återigen populära under efterkrigsperioden tack vare Michio Tsuzuki. I västvärlden skrevs versioner av nanoismer under 1800-talet, av författare som Ambrose Bierce, Walt Whitman och Katie Chopin. Det var på 1920- och 30-talen som så kallade ”short short stories” började dyka upp i tidningen Cosmopolitan och sedan spreds och ökade i popularitet. I Kina benämns dessa korta historier som korta nog att läsa klart innan man rökt upp en cigarett, för att påpeka hur snabbt det går.

En snabb och lätt berättelseform

Visst ligger det en viss utmaning i att komprimera en hel historia ner till bara 55 ord, men nanoismer uppskattas ändå för deras begränsning. Som författare kan man snabbt och enkelt skriva något på mobilen, och som läsare kan man sedan ta del av berättelsen precis lika snabbt och enkelt.
En del av charmen hos nanoismer är utan tvekan just begränsningen. För den som vill läsa men kanske inte hinner eller har energi att fokusera på en lång historia, så är detta format utmärkt när man är på språng. Den korta längden på bara 55 ord är smidig och lättlast. Flash fiction däremot, som vanligtvis är max 1000 ord kan till och med öka upp till 10 000 tecken, något som många tycker är en taskig idé. Berättelser i den storleken närmar sig snarare novell-definition, men det finns alltså inte en helt bestämd begränsning av antal ord då reglerna är luddiga.
Nanoismer har nått en alldeles speciell status i litteraturvärlden, både på internet och i verkliga livet. Trots att berättarformen funnits i alla tider har siter som Twitter gett den en ny typ av uppskattning. Författaren Paulo Coelho har själv förespråkat nanoismer och talat om hur det öppnat upp för nya typer av författare och nya typer av publikation. Idag anses flash fiction och nanofiction vara legitima berättelsetyper, vilket gör att de publiceras av de flesta litteratursidor online, vare sig det handlar om professionella författare eller amatörer. Med så kort och koncentrerat format öppnar sig flera nya möjligheter för alla som tycker om att skriva.

Nanoismer är en berättelsetyp som ofta skrivs på mobilen

Ett unikt typ av skrivande

Nanoismer skiljer sig från dikter och andra korta texter genom att de trots sin begränsade längd fortfarande innehåller de grundläggande elementen av en berättelse. Det finns en handling, en huvudkaraktär, någon form av konflikt, och en upplösning. Däremot gör längden att mycket av detta förblir oskrivet. Nanoismer litar alltså på att läsaren läser mellan raderna och drar sina egna slutsatser, vilket gör berättelsetypen ännu mer unik i att större delen av historian inte finns där i ord. Ett bra exempel på detta är berättelsen: For sale: baby shoes, never worn. Det är en kort historia som sägs ha skrivits av Ernest Hemingway, men detta är oklart. Som läsare kan man tolka berättelsen på flera olika sätt, men den enklaste tolkningen är att någon förlorat ett barn, vilket gör den väldigt sorglig i bara sex ord.
Nanoismer erbjuder en slags flexibilitet i sin begränsning, med andra ord. Med så lite plats och så få ord att använda sig av är det svårt att förmedla en hel historia, men detta gör bara flash fiction och dess variationer mer unikt. Det är en utmaning och tillåter författare att leka mer med sina ord, att gallra bort onödiga och överflödiga detaljer, samtidigt som man behåller en viss mystik och möjligheter för läsare att tolka berättelsen som de själva vill. För den som använder detta begränsade utrymme för ord på rätt sätt kan flash fiction bli en djup och känslosam historia. Andra exempel på hur detta används är trenden att skriva spökhistorier som flash fiction, vilket ger en olustig känsla i och med att så mycket lämnas oförklarat.

En berättelsetyp som är här för att stanna

Med tanke på hur oerhört populär denna berättelsetyp har blivit, och med tanke på hur väl den passar in i vårt hektiska samhälle, så är nanoismer här för att stanna. De har redan funnits i olika former genom historien, och det verkar som att de bara blir mer och mer uppskattade inom alla genrer runtom i världen. Kanske är det tillgängligheten som gör dem så tilltalande, eller det faktum att vem som helst kan skriva och publicera dem, eller en kombination av båda – flash fiction är ett koncept som bara utvecklas snarare än att försvinna. Kanske är det även ett sätt att få fler intresserade av att både läsa och skriva berättelser, så att litteraturvärlden kan få ännu mer variation.